Du vill veta vad som egentligen menas när rubrikerna skriker om “Sveriges fulaste byggnad”. Kort svar: det handlar oftast om två parallella spår. Dels den återkommande stora omröstningen där aktivistnätverket Arkitekturupproret låter allmänheten rösta fram fulaste byggnad genom tiderna, dels deras årliga pris för nyproduktion – Kasper Kalkon – där årets fulaste nybygge utses. Under våren 2025 gick exempelvis bostadsrättsföreningen Pärlan i Lund vinnande ur just nyproduktionsklassen efter en öppen omröstning, medan andra omröstningar har pekat ut äldre och mer etablerade hus som särskilt omstridda. Här får du koll på hur röstningarna funkar, vilka hus som har stuckit ut och varför vissa former och material får oss att reagera så kraftigt.
Hur röstningen om Sveriges fulaste byggnad går till
Arkitekturupproret samlar följare som brinner för traditionell stadsbyggnad och klassisk arkitektur. Varje år listar de nominerade och öppnar en allmän röstning. Vinnaren av fulaste nybygge får den smått satiriska utmärkelsen Kasper Kalkon – en ordlek som speglar Kasper Salin-priset som samtidigt hyllar årets bästa arkitektur. I andra omröstningar görs större listor där både nya och äldre byggnader rankas, och där rubriken “fulast” lika mycket speglar en folkreaktion som en estetisk dom. Metoden är enkel: kandidater föreslås, presenteras och får röster; därefter publiceras resultat, ofta med förslag på hur byggnaderna skulle kunna förskönas snarare än att bara förkastas.
Årets fulaste nyproduktion 2025: Pärlan i Lund
I april 2025 röstades Pärlan i Lund fram som årets fulaste nyproduktion. Huset, som i folkmun fått smeknamnet ”Gråsuggan”, speglar mycket av debatten: ett samtida uttryck som vissa uppfattar som stramt och estetiskt svalt, medan andra mest ser en grå, kantig volym i en känslig miljö. Samma omröstning placerade kvarteret Måsholmen i Skärholmen på andraplats – ett höghus som fått öknamnet ”Fängelseskrapan”. Samtidigt vill föreningen visa att det går att bygga nytt som upplevs inbjudande: i år hyllades till exempel Nacka grace som ett positivt exempel med färg och variation. Det här dubbla fokuset – kritik och hyllning – förklarar varför diskussionen aldrig handlar om att stoppa byggandet, utan om vilken gestaltning som får städer att kännas trivsamma och mänskliga.
För att snabbt orientera dig om 2025 års snackisar kring nyproduktionen kan du notera att:
- Vinnaren Pärlan i Lund lyftes fram som symbol för det fyrkantiga och monokroma som många tröttnat på
- Utmanaren Måsholmen i Skärholmen förknippas med en hård siluett och associationer till institutionsarkitektur
- Parallellt lyftes Nacka grace som en kontrast med gladare färger och mer varierad stadsbild
Exempel från tidigare år och stora snackisar
Om du blickar bakåt blir bilden ännu mer mångfacetterad. I en stor genom-tiderna-lista har Arkitekturupproret utsett Arkitekturskolan i Stockholm till fulast av alla, med Domkyrkoforum i Lund tätt efter – två projekt som ofta kritiseras för att skära sig mot sin omgivning. Samtidigt visar de årliga Kalkonomröstningarna hur opinionen växlar mellan orter och år.
Här är några tydliga nedslag som ofta dyker upp i debatten:
- Arkitekturskolan i Stockholm: återkommande etta i större listor – brutalistisk framtoning, stark kontrast mot omgivande stadsmiljö.
- Domkyrkoforum i Lund: beskrivet som en ”parasiterande” volym intill en av landets mest älskade kulturmiljöer.
- Stockholm Waterfront: kritiserat för att förändra huvudstadens klassiska vyer – en skylinefråga där många har åsikter.
- Kontorshuset på Järnvägen 3 i Halmstad (2017): vinnare av fulaste nybygge det året, där rå betong och anonyma fasader väckte mest kritik.
- Townhouse Japan i Landskrona: ett minimalt, kritvitt inslag mitt i en pittoresk kvartersmiljö – älskat av vissa, avskytt av andra.
Gemensamt för exemplen är inte att de är ”objektivt fula”, utan att de blivit symboler för en större konflikt mellan modernistiska ideal och krav på samspel med historiska eller småskaliga stadsmiljöer.
Försköna, bygga om eller riva?
Påfallande ofta landar diskussionen i vad som kan göras åt redan byggda hus. Arkitekturupproret publicerar regelbundet skisser som visar hur omstridda fasader skulle kunna kläs om eller kompletteras så att de harmonierar bättre med sin kontext – ibland ritade av arkitekter som Bengt Hellborg eller Albert Svensson. Tanken är att trä, puts, proportioner och detaljering kan mildra upplevelsen av tunga volymer, repetitiva rytmer och kalla material. I vissa fall har rörelsen till och med luftat idén om ett ”rivningsstipendium” genom crowdfunding, mer som en provokativ kommentar än en realistisk byggplan – men det säger något om hur mycket plats frågan tar i människors vardag.
Att kall, rå betong väcker starka reaktioner är ingen slump. Forskning om miljöpsykologi pekar på att vi tenderar att trivas bättre i miljöer med mänsklig skala, variation, naturliga material och färg. När fasader känns monolitiska och stumma upplevs stråken ofta som ogästvänliga: det blir färre ögonblick att fästa blicken på, och gaturummet känns tomt trots att det är nytt. Det betyder inte att modern arkitektur per definition misslyckas – många kontemporära projekt lyckas förena tydliga samtida uttryck med värme, variation och gatuliv – men omröstningarna visar hur känsliga vi är för sammanhanget.
I praktiken finns tre handfasta vägar framåt när ett hus blir hatobjekt: acceptera och leva med det, förädla och bygga om, eller – i poslediskussionens ytterkant – riva och ersätta. De flesta kommuner och fastighetsägare landar i mittenalternativet. Ombyggda entréplan, mer generös bottenvåning med lokaler och genomskinlighet, bättre ljus och grönska samt ny fasadbeklädnad är verktyg som faktiskt kan byta ut ett surt första intryck mot något mer välkomnande. I Lund har debatten till exempel ofta handlat om hur objekt som Domkyrkoforum skulle kunna ”mjukas upp”, medan Waterfront i Stockholm nämns som ett fall där en enklare huvudvolym och färre ”plockepinn”-element skulle tona ned helhetsintrycket i stadssiluetten.
Till sist: när en ny omröstning briserar samtidigt som Arkitekturgalan hyllar årets bästa verk blir kontrasten extra tydlig. Just den friktionen – mellan det prisade och det förkastade – gör att frågan stannar i folks vardagssamtal. Oavsett om du älskar skarpa kontraster eller föredrar harmoniska kvarter är det tydligt att våra städer formas av breda smakomdömen, ihärdiga omröstningar och en vilja att förbättra det som inte landade rätt från början – och därmed fortsätter jakten på vad som egentligen är Sveriges fulaste byggnad.